En sådan vacker vinterdag det har varit denna söndag. Jag hängde med storebror på hockeyträning och sedan packade vi in hela familjen i bilen och åkte till Maltes stig som ligger fem minuter med bil från oss. Det är en oerhört vacker vandringsled vid havet och verkligen värt ett besök om ni har vägarna förbi.
Jag önskar att jag hade kunnat skriva massor om hur idylliskt och mysigt vi hade det men då hade jag minst sagt överdrivit. Barnen, som i vanliga fall inte är stilla en sekund, tyckte att det var dötrist att gå på promenad. Lillebror fick ju sitta i vagnen så det gjorde ju inte så mycket men storebror tröttnade ganska snart och gick med snigelfart. Jag insåg ganska snabbt att våra planer krockade ganska ordentligt med hans. Vi ville gå en rask promenad runt slingan och sedan åka hem och laga middag. Han ville gå på upptäcksfärd och stanna och kasta sten på isen i en evighet. Och jag vet ju att det är så här med barn det är och ändå blev jag irriterad och det slutade med att han grät och jag fick bära honom på ryggen större delen av sträckan. Så himla tråkigt det blev... Vårt vuxna tänk där vi ska vara effektiva, vet att vi måste hem och laga mat, har en tid och passa är ofta något helt annat än barnens. Jag minns när jag var föräldraledig och egentligen inte hade några större tider att passa, hur lång tid det tog innan jag insåg att vi inte måste skynda oss hela tiden. Att en promenad hem från förskolan får lov att ta lång tid, att det är skönt att anpassa sig till barnens fart och inte springa fram.
Nästa gång tar vi med oss fika och korv och går en pyttebit, grillar och så får barnen kasta stenar i vattnet tills de tröttnar istället. Motion och långpromenader får jag fixa på annat sätt.
